Idag har vi biblioterapi. Det fyller mig med glädje och inspiration för jag får se en sida av mina medintagna som gör mig glad och berörd.
Under hösten 2023 och våren 2024 har jag blivit insläppt på Anstalten Norrtälje för att hålla träffar i biblioterapi. Tre olika grupper, fyra-nio deltagare per grupp och totalt 17 tillfällen. Övningarna varierade liksom dagsformen, lokalen, förutsättningarna. Vi skrev utifrån bilder, urklippta ord, dikter, textutdrag, samtal. Skrivövningar, uppläsningar.
Insläppt. Det är en process att ta sig in. Surrande lås som öppnas, tunga dörrar att pressa upp. Väl inne, alltid en personal framför med nyckelrasslet i handen.
Jag hör klockan ticka bakom mig. Jag hör ljudet av ventilationen. Jag hör ljudet av penna mot papper. Jag gillar inte ljudet som kommer när man tuggar på äppelskal. Jag gillar inte ljudet av personalens nycklar.
Att besöka en anstalt har varit en påtaglig upplevelse. Att vara där som bibliotekarie och skrivpedagog, under arbetstid. Få lön för uppdraget. Men också, somna på kvällen och bara vara en människa som sett och hört något en inte sett eller hört förut.
Trots flertalet besök går det inte att sätta sig in i hur det är att vara frihetsberövad. Att vänta på olika besked, bli förflyttad mellan lokaler, bli inlåst och att samsas med ett gäng andra som befinner sig i samma situation.
Träna och spela gitarr är saker som jag måste göra mycket av för att må bra, jag bryr mig inte om tiden när jag gör dessa saker.
Morgon på avdelningen. Köket är varmt. En spelar gitarr, två doppar nygräddade kokostoppar i smält choklad, resten kollar på. Det ska bli vårt eftermiddagsfika. Stämningen kan närmast liknas vid kolloverksamhet. Glada skratt med kudden kvar i ansiktet, mjuka kläder. Och samtidigt som den liknelsen, denna tanke: detta är en mycket kort ögonblicksbild av verkligheten på insidan.
Även om humorn är ständigt närvarande, en överlevnadsstrategi som de flesta av oss kan relatera till, så är det inte roligt att sitta i fängelse. Att göra sin första, andra, fjortonde volta. Att vara kriminell, en brottsling, en intagen, fånge, klient. Och allt som kommer med det. Anhöriga. Brottsoffer. Deras anhöriga.
Jag har svårt att minnas min barndom, jag vet inte varför det bara är så.
Är du rädd? Frågan kommer under andra träffen. Hur är det att vara innanför muren? Samtidigt sträcker han fram en plastmugg med varmt kaffe och ställer mjölken närmare. Det väckte inte rädsla att vara på anstalten, men gav rum åt en fullständig närvaro. Att sitta med andra människor runt ett bord, där alla är lika närvarande. Med telefonen långt borta i ett skåp och inga digitala hjälpmedel, uppstod ett tillstånd jag mer sällan är i på utsidan, där livet vanligtvis pågår. Vi pratade en del om att lyssna. Att skriva är att lyssna, att läsa det du skrivit är att lyssna på dig själv. Och lyssnandet till varandras ord. Att tacka efteråt, för att vi fått ta del av något.
Oftast var det god stämning. Vi skrev. Och fikade. Prata, skriva, skratta och skriva igen. Det var det vi skulle göra och det var det vi gjorde. Inom Kriminalvården kallas detta ASV, annan strukturerad verksamhet och är en sysselsättning likvärdig med att bygga husväggar, plugga upp betyg eller lägga pärlplattor.
Deltagarna beskrev biblioterapiträffarna som spännande, oväntat, tryggt, förvånande. Flera gav uttryck för just den förvåningen, det här trodde jag inte att jag kunde göra. Att jag hade detta i mig. Och att det är tack vare de här övningarna som jag faktiskt kom igång att skriva.
Jag ser mig inte som en kriminell fast jag vet att andra gör det. Jag gör bara vad jag känner mig tvungen att göra.
31 augusti-3 januari pågår en utställning på Roslagsmuseet i Norrtälje, ett stenkast från busstationen. Utställningen består av Gävle Fängelsemuseums En total tvärnit liksom, samt Insidan, med föremål och texter skrivna av klienter på Anstalten Norrtälje. Varmt välkommen att ta del av den, varmt välkommen att höra av dig med frågor och funderingar.
Jag kommer ihåg ett äppleträd som var vid en å mitt ute på en åker, det var de godaste äpplen jag ätit. Jag åt så mycket jag orkade.
________________________________________________________________________________________
Joanna Wåhlin är bibliotekarie, skrivpedagog, friskvårdsterapeut och yogainstruktör. Hon jobbar på Biblioteken i Norrtälje.
Kommentare